Att vara född i ett annat land än där man växer upp går hur smidigt som helst för en del, för andra kommer det perioder då man undrar över det där med rötter och tillhörighet. Rotlöshet kan göra stor skada, kan leda till känsla av utanförskap och den känslan leder som vi vet sällan till något positivt. Om man som vuxen tvingas byta hemland är vägen till att slå rot i det nya landet kanske ännu svårare, framförallt om man har kvar familjemedlemmar i landet man flytt ifrån.

I dagarna är det nästan exakt 61 år sedan som jag påbörjade resan till mitt nya hemland. Jag var bara en månad gammal och några veckor tidigare hade mina föräldrar och jag flytt från vår hemstad på grund av att de sovjetiska trupperna invaderade mitt födelseland. Inte ens sina tandborstar fick mina föräldrar med sig.

Att bygga upp en ny tillvaro, påbörja ett nytt liv med allt vad det innebär kräver kraft. Många har det inom sig, en stark drivkraft som ju har burit dem ända hit. Den kraften är till stor nytta även för det nya hemlandet. Andra behöver fylla på sin drivkraft och det kan vi från samhället hjälpa till med. För mig är det integration, en ömsesidig överenskommelse, förpliktelser från båda parterna men också löften om att här kommer dina rötter kunna växa sig starka och ditt familjeträd få många grenar.

Förpliktelsen från mig som ansvarig för utbildningen här i Solna handlar om att i lugn och ro rusta alla de barn och ungdomar som kommit till vår stad med kunskaper som gör att de kan slå rot här. Förpliktelsen från mig som vice ordförande i kommunstyrelsen handlar om att ge deras föräldrar, och andra nykomna vuxna, en bra start och en tydlig berättelse om Solna och Sverige.

Idag när jag talar om svenskar så är det i sammanhanget ”vi” eller ”oss”, när jag besöker mitt födelseland så kan jag känna samhörighet även där. Det är Sverige jag hejar på när mina båda länder möts i någon landskamp och ”Du gamla du fria” ljuder i högtalarna, men jag får också en klump i halsen när hör någon vemodig folkvisa från mitt födelseland. Och jag tycker att det är okej.

 

Marianne Damström Gereben (L), barn- och utbildningskommunalråd, född i Ungern.